Vi minns Lisa Wiborg
Publicerad: 26 september 2024
Vår hedersmedlem och SWEA-matriark, Lisa Wiborg, gick bort den 4 september. Hon blev 98 år och vi minns henne som en kulturell ambassadör för både de svenska och norska organisationerna i San Francisco Bay Area. Hon var aktiv in i det sista och deltog på SWEA San Franciscos påsklunch i Sonoma tidigare i år.
Läs om Lisa och hennes aktiva och äventyrsfyllda liv i artikeln nedan (publicerad i SWEA-magasinet nr 2, 2014).
***
Möt Lisa Wiborg – SWEAs Grande Dame
Text: Lena Samzelius
SWEA-magasinet nr 2, 2014
Vi San Francisco-skandinaver och Bay Area-Sweor har en sak gemensam: Lisa Wiborg. Hon är inte bara vår egen lilla skatt, utan också resten av världens. Ofta ses hon slå ut med armarna och med huvudet lätt bakåtkastat brista ut i sitt paradnummer “Vill ni se en stjärna, se på mig …” För visst är hon just det, en av våra klarast lysande stjärnor här på den skandinaviska himlen i Bay Area, vår egen Grande Dame. Den 28 december fyller hon 89 år och här får du en chans att lära känna henne lite bättre inför nästa års 90-årsjubileum!
Det är inte lätt att skriva om Lisa, för hur många radmetrar har inte redan skapats om denna kvinna? Vad kan man mer berätta om, när det mesta redan har sagts i mängder av artiklar, lovtal och intervjuer? För Lisa må vara en frikostig person som gärna bjuder på sig själv, men hon har också sin privata sfär som hon håller hårt på. “Nu är jag så gammal att alla tror att de måste skynda sig för att hinna intervjua mig,” säger hon med ett knipslugt småleende. “Men vad finns det mer att säga om mig?”
Själv träffade jag Lisa för första gången då jag precis flyttat hit, på julmarknaden 2002. Vi introducerades och pratade en stund. Jag blev genast förtrollad av denna perfekta lilla mormors- eller farmorsängel, omgiven av så många vänner, men som ändå ägnade mig sin tid. Vi kan lika gärna hitta henne välklädd och med nylagt hår avnjutandes en god lunch nere på San Francisco Yacht Club, som vi kan se henne med händerna djupt nere i diskbaljan i Norska Sjömanskyrkan här i SF. “Det är inte färdigt än,” säger hon med ett klurigt leende, “än kan jag hjälpa till!”
Unglotta i Örebro
Lisa föddes i skostaden Örebro år 1925. Som ung flicka engagerade hon sig i Unglottorna (Svenska Lottakårens ungdomsavdelning), och utmärkte sig genom att vara den som sålde allra flest lotter i hela Sverige. Som belöning fick hon träffa Drottning Louise, vilket var hennes första men absolut inte sista kontakt med kungahuset. Bland annat så höll hon tal och överlämnade en förlovningsgåva till Carl XVI Gustav år 1976. (Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg!) Redan som 13-åring visade Lisa hur hon med charm och envishet kunde få sin vilja fram. Lisa umgicks ofta med döttrarna till den mytomspunne Johan Behrn, en av de allra rikaste affärsmännen i Örebro. När unglottorna behövde en lokal, och eftersom Lisa kände till att farbror Johan, som hon kallade honom, bland annat ägde danslokalen Theo, stegade hon in på hans kontor. “Jaså, vad ska lilla Lisa här att göra?” frågade han. “Vi behöver en lokal,” förklarade Lisa frankt,” och jag vet att farbror Johan äger dansklubben. Kan vi få använda den?” Farbror Johan behövde inte ens tänka efter utan gav genast sitt svar: Nej. Inte skulle unglottorna använda en dansklubb, inte. Men Lisa var inte den som gav sig; hon envisades och vi som numera känner henne är säkra på att hon gjorde det på ett artigt sätt, med leende och ofelbar logik. Efter en stunds samtal fick Johan Behrn syn på vaktmästaren, som tydligen lyssnat en liten stund när han skulle passera dem. Behrn utbrast med en suck “Ge‘na nyckeln så jag blir av med henne!” På så sätt ordnade Lisa en lokal till sina unglottor.
Banktjänsteman
Lisa utbildade sig till banktjänsteman och arbetade på bank i Örebro. 1952, då hon var 27 år gammal, blev hon rekommenderad att söka ett stipendium för framåtsträvande ungdomar. Lisa fick sina stipendiepengar och valde att åka till London på språkskola. Hon inkvarterades hos en familj som hade blivit utbombad under kriget. Förutom några få stipendiater som Lisa, fylldes den engelska skolan främst med ungdomar från rika familjer. Lisas förmåga att fånga människors intresse var uppenbarligen precis lika stor då som nu. Hon blev bland annat introducerad för chefen för huvudvärkstabletten aspirins europeiska huvudkontor. Han, precis som så många andra, fattade tycke för Lisa och frågade bland annat var hon bodde. Han tyckte inte att den engelska familjens bombskadade hus var en lämplig bostad för henne. I stället förevisade han ett fantastiskt stort hus i Windsor för Lisa, och frågade om hon inte kunde föreställa sig att bo där i stället? Så kom det sig att fröken Gustafsson från Örebro varje fredag hämtades från skolan i en flott bil med chaufför, och tillbringade helgerna i ett stort hus på landet!
Efter ett år bar det obönhörligen av hem till Örebro igen. Men den som fått för sig att Lisa skulle ha fått ro i kroppen efter sitt Londonår, var gruvligen misstagen. Tiden i London hade bara väckt hennes äventyrslusta!
Äventyrslust i USA
Det tog bara två år innan Lisa var på väg ut i världen igen; den här gången till USA, Rochester, NY, där goda vänner hade hjälpt henne med alla de dokument hon behövde för att kunna stanna. Ända sedan Lisa som ung flicka läste Margaret Mitchells Borta med vinden hade hon närt en dröm om att få resa till Atlanta, Georgia, för att få se platsen där romanen utspelar sig. Nu, när hon åtminstone befann sig på rätt kontinent, gav hon sig den på att komma dit. Och när Lisa föresätter sig att göra något, då blir det också gjort. Hon hittade snart likasinnade; en familj som gärna ville dit och som på samma gång ville visa Lisa Florida. Lisa körde bilen hela vägen. På vägen in till Atlanta hade hon så bråttom att hon fick hastighetsböter – de enda böter hon har fått i hela sitt liv. Hon kan inte låta bli att skratta när hon berättar om det, och avslöjar att det nog är det enda hon minns från den resan.
“Här ska jag bo”
På vägen hem från Florida tog Lisa Greyhound-bussen via Chicago och vidare till San Francisco. Det var hennes första besök i vår stad, och precis som så många andra förlorade hon genast sitt hjärta i SF – “Här ska jag bo!” utbrast hon, och precis som jag tidigare noterat: det som Lisa säger att hon ska göra, det gör hon också. På den tiden var det enkelt att hitta jobb så hon började arbeta på det som då hette American Trust Company, nuvarande Wells Fargo. Hon imponerade storligen på sin första chef på Wells Fargo. Han var själv svenskättling och tyckte att svenskar var oerhört arbetsamma och skickliga, och visst förstår vi att Lisa, som fortfarande är “going strong” var en sjuhundrades arbetskraft på banken i mitten på 50-talet och framöver.
Luciamamma och OS-värdinna
Genom svenska konsulatet fick Lisa många nya vänner, och precis som i Sverige var hon inte sen med att engagera sig i föreningslivet. Efter ett par år som medlem i Young Scandinavians Club, organiserade hon 1957 hela dess Luciafirande. Föräldrar skyndade sig att anmäla sina barn, och snart hade Lisa en utomordentlig Luciakör i full gång. Lisas Lucia filmades på TV och fick vara med på nobelfestligheter och annat. Barnen hade stor respekt för Lisa och lydde henne gärna – om de inte uppförde sig väl fick de kanske inte vara med i luciatåget, och vem ville riskera det? Efter snart 60 år pågår Luciafirandet fortfarande, och det är Lisa själv som kröner årets Lucia varje gång. Luciafirande har sedan blivit något av hennes specialitet; efter att ha dragit igång sin bejublade Lucia hos YSC, gjorde hon samma sak på Norska Sjömanskyrkan, Swedish American Chamber of Commerce (svenskamerikanska handelskammaren) och slutligen också hos oss på SWEA. Det är inte underligt att hon vid något tillfälle fick höra en barnastämma när hon passerade: “Titta mamma, där är tanten med ljus i håret!”
Men den vackra svenskan hann också med andra saker vid sidan om sitt heltidsarbete på banken och allt hon gjorde för olika föreningar. 1960 firades vinter-OS i Squaw Valley, och vem var där om inte vår Lisa? Hon arbetade tillsammans med andra svenskor som OS-värdinna. YSCs första kvinnliga ordförande Lisa sysslade inte bara med dekorativa inslag i de unga skandinavernas klubb (YSC), utan var också en mycket skicklig organisatör och chef och valdes 1961 till YSCs första kvinnliga ordförande. Precis som med allt annat hon tagit sig för, arbetade hon hårt och framgångsrikt och är numera, som tack för allt hon åstadkommit, livstidsmedlem. Under hennes kompetenta ledning köpte klubben bland annat in stugorna i Clear Lake och Lake Tahoe, vilka fungerar som grundstenar för mycket av verksamheten.
“Lisa, finns det något du saknar från den tiden?” kan jag inte låta bli att fråga. “Jaa,” svarar hon grunnande, men lyser sedan upp: “jo, det är förstås de stora festerna!”
YSC arrangerade populära danskvällar två gånger i månaden, där ända upp till 300 gäster dansade till levande orkester. (Låter det inte underbart, Sweor?!) Som ordförande för YSC och med sin enastående talang för att umgås med människor och lära känna dem, utvecklade Lisa ett stort nätverk, och snart var hon en självklar gäst på officiella mottagningar och fester inom den skandinaviska gemenskapen.
Virvelvindsromans
1964, i januari, var Lisa inbjuden för att ta emot den norske kronprinsen Harald och hans delegation. Där presenterades hon också för den norske skeppsredaren och mäklaren Christian “Chris” Fredrik Wiborg, som omedelbart förälskade sig i den vackra lilla svenskan. Visst kunde Lisa också känna att hennes hjärta ömmade för den stilige norrmannen, men hon var försiktig. Det må ha varit kärlek vid första ögonkastet för dem båda, men Lisa gjorde sitt yttersta för att hålla förhållandet på sparlåga. Men Chris gav sig inte. Han ringde upp henne dagen efter för att tacka för senast, och gjorde sedan flera försök att bjuda ut henne på middag. När hon tvekade gjorde han sig upprepade ärenden in till banken bara för att kunna få vila ögonen på vackra Lisa. Kanske var det när han sände över 100 röda rosor som hon slutligen tackade ja till en middag på tu man hand? Därmed var deras virvelvindsromans igång. Det tog exakt fem månader från deras allra första möte tills de gifte sig den 19:e juni 1964. “Han var den bäste man man kan tänka sig,” berättar Lisa med strålande ögon, och de femton år de fick tillsammans är de lyckligaste åren i Lisas liv.
Seglade med kung Olav
Tillsammans med sin man fick Lisa ännu fler representationsuppdrag; och nu blev hon också med öppna armar mottagen som en fullvärdig medlem i den norska delen av staden. Lisa är nog den enda som har ingått i både det norska och det svenska kyrkorådet i Norska Sjömanskyrkan här i San Francisco. Hon och hennes man hade goda kontakter med det norska kungahuset och var ofta ute och seglade med kung Olav och ibland med kronprins Harald. Tack vare sitt långa och goda samarbete med det svenska konsulatet och genom sitt äktenskap som var fullt av representationsåtaganden, skapade Lisa utomordentliga kontakter med diplomater från olika länder. Det var Lisa själv som insåg hur ensamt livet kan bli för medföljande diplomat- och konsulatfruar, och med hjälp av sitt goda hjärta och sin enastående talang för nätverksbyggande arrangerade hon bland annat regelbundna luncher för de medföljande fruarna. 1979 fick hon en mycket vacker liten medalj som hon stolt visar upp för mig. Det är norska Fiskeklubbens medalj, där hon utsetts till “Riddare av den Gyllene Fisken”. Hon har varit medlem i den norska kvinnoklubben Tabitha sedan 1964, och har också fått en utmärkelse från dem.
Aktiv i många föreningar
Lisa är medlem i både norska och svenska kyrkorådet och har engagerat sig i många olika föreningar och klubbar såsom Svenska Handelskammaren, SWEA, the Swedish Club, Tabitha Norwegian Ladies, Fiskeklubben Riddare, Young Scandinavians Club, Utile Dulci och hon har även ingått i många olika kommittéer under åren. 1974 fick hon den svenska Vasaorden av första klassen. Lisa var då 49 år, vilket fortfarande anses vara ovanligt ungt för att ta emot en sådan orden; och på den tiden var det dessutom ovanligt att den tilldelades kvinnor. Som jag nämnde tidigare överlämnade hon en förlovningsgåva till kungen 1976, och bakom detta låg så klart både planering, förberedelser och djupt engagemang.
När tidningen Vestkusten hade ekonomiska problem var det Lisa som organiserade Champagnemottagningar för “the Friends of Vestkusten” för att hålla liv i tidningen (tills Barbro Osher steg in). Lisa utsågs till att få “the Merit Award” från the Swedish Council of America år 2000. Utmärkelsen överlämnades av dåvarande ambassadören Jan Eliasson. Så gott som varenda en av de olika föreningar och klubbar hon varit med i har hedrat henne på olika sätt för hennes engagemang och ledarskap. 2012 fick hon som första person någonsin livstids hedersmedlemskap i Svenska kyrkan i San Francisco. Lisa är numera hedersmedlem i flera olika föreningar och jag kan inte låta bli att fråga henne, “Och vad gör en sådan, då?”. Lisa strålar mot mig när hon svarar: “Ja, vi diskar och sånt!”
Lisa, sittande i mitten på nedersta raden, var med i SWEA San Franciscos första styrelse.
En räddande modeängel
Lisa är känd för sin stilsäkra känsla för mode och kläder. Bland annat berättar hon om hur hon vid otaliga tillfällen hjälpt konsulsfruar hitta den perfekta klänningen till stora tillställningar i San Francisco. Men till störst hjälp har nog hennes privata hattsamling varit! Lisa har nämligen en låda full av vackra hattar som hon samlat på sig genom åren. Denna hattlåda har räddat många damer i staden vid olika tillfällen. 1983 kom den ambassad- och konsulatvärlden till räddning när de skulle ta emot Drottning Elisabeth på hennes kaliforniska statsbesök. Det visade sig att många av kvinnorna på ambassaden och konsulatet, samt fruar till män anställda där, saknade hattar. Lisas bästa väninna, den norska generalkonsulns hustru, ringde då till Lisa: “Snälla Lisa, vi behöver hattar! Kan du hjälpa oss?” Och visst kunde Lisa det – hon ställde lugnt fram sin hattlåda och bjöd in diplomatvärldens damer. Strax därpå kunde hon njuta av att se sin hattsamling ute på parad! Samma låda har också undsatt oss Sweor som under åren kommit till SWEAs vårmiddag utan hatt, men ändå velat delta i hattparadstävlingen. Då har Lisas stora låda av underbara hattar kommit oss väl tillhanda! Tack Lisa!
Lisas filosofi
Lisa har alltid haft lätt för att umgås med människor, något som jag tror i stor utsträckning beror på att hon är genuint intresserad av sina medmänniskor, vilket Lisas vän sedan många år, Jan Lewenhaupt, säkerligen kan skriva under på. Hon har också begåvats med ett sällsynt gott minne för dem hon träffar. Hennes framgång kan kanske härledas till de motton hon lever efter. Kanske finns här lite goda råd för oss andra Sweor? “Var försiktig med vad du utger dig för att vara,” råder hon. “Var sann mot dig själv.” Goda råd då som nu. “Välj det du vill göra och gör det sedan ordentligt. Se till att slutföra det du åtagit dig. Gör saker till 100%.”
Lisa framhåller också vikten av att ge sig själv egentid och att behålla delar av sitt liv privat. När det gäller mottot att vara försiktig med vad man utger sig för att vara tycker Lisa, lustigt nog, om att likna sig själv vid potatis. Vi andra ser henne som en riktig juvel, men själv säger hon. “Jag är mer som en potatis – för potatisen kan användas till allt!”
Stort tack till vår fina potatis-juvel, vår Grande Dame, modeängel, fixare och organisatör. Tack för allt du gjort och gör för SWEA. Tack för ditt engagemang och glada skratt!